Huset vid Ångermanälvens strand

Detta är Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!

Alla drabbas vi av demens - på ett eller annat sätt

Publicerad 2013-04-08 14:09:00 i Allmänt,

 
 Demens (av latin de 'utan' och mens 'sinne) är ett syndrom (en samling symtom) som innefattar en organisk psykisk störning av högre intellektuella funktioner med försämring av minne och logiskt tänkande, samt personlighetsförändringar och emotionella störningar utan medvetandesänkning. Demens innebär en kognitiv reduktion som är så allvarlig att det innebär en påtaglig eller invalidiserande oförmåga. En mildare kognitiv reduktion benämns lätt kognitiv störning (mild cognitive impairment, MCI)] De flesta fall av demens drabbar äldre personer, senil demens. Bland människor över 80 år räknas demens som en folksjukdom och man räknar med att var 5:e person över 80 år har drabbats av någon typ av demenssjukdom. Demens kallas även senilitet, vilket betyder gubbaktighet, ålderdomssvaghet. Ordet senil kommer av latin senilis av senis gubbe. Demens som drabbar medelålders kallas presenil demens. Senil demens betraktades länge som en oundviklig följd av åldrandet men numera vet man att demens beror på hjärnskador som kan ha orsakats av hundratals olika sjukdomstillstånd.Demens brukar ofta kallas de anhörigas sjukdom eftersom familj och vänner med nära kontakt till den sjuka ofta i hög grad brukar påverkas. Exempelvis kan det hända att den dementa inte kan sköta sina dagliga rutiner eller inte längre hittar hem.

Det går som regel inte att bota en demenssjukdom, utan hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens åtgärder inriktas på att lindra symtom och att på olika sätt kompensera för de funktionshinder som personen drabbas av. År 2007 beräknades samhällskostnaderna för vård och omsorg till personer med demenssjukdom uppgå till cirka 50 miljarder kronor, varar 85 procent föll på kommunerna, fem procent på landstingen och tio procent på närstående.

Min mamma drabbades också av demens. Hon levde tills hon var 94 år och de var de sista 6 åren som hon blev dement. Om hon hade levat så skulle hon bli 100 år den 18 november i år. Hon hade förmånen att bo på ett helt underbart ställe, Ålandsgården, i Älandsbro utanför Härnösand. Personalen var helt underbar. Jag är så tacksam för det.

Här tar jag ur spolarna i hennes hår så hon ska bli riktigt fin till 90-årskalaset.
 
Här är hon på 90-årsdagen tillsammans med mina söner Patrik och Fredrik. Hon hade nyss fått sina presenter men när fotot togs hade hon redan glömt det. Så blir det. Närminnet fungerade inte. Men hon var glad över att se oss där. Mig kom hon alltid ihåg med namn också.
Jag klappar på Helenas, min sonahustrus, mage. Hon väntade Edvin som idag är 9 år.
Vi blev allt några vid kaffebordet. Mina två söner kom samt min bror och svägerska, en yngre kusin till mamma och hans sambo samt jag och Christer. Alla mammas vänner var döda.
Det där med minnet spelade mamma ett spratt den dagen. I det rummet, som vi sedan firade henne med go´kakor och smörgåstårta, så brukade man ha begravningskaffe för långväga anhöriga.
Mamma struttade på med sin rullator, "kompisen", dit in och sade: "Vems begravningsfika är det här då?"
Vi kunde inte annat än skratta.
När fikat var över för de anhöriga och om det fanns något kvar av allt det goda så bjöds alltid de gamla på det. Mamma hade redan glömt att det var hennes 90-årsdag när vi kom in dit. Hon trodde att någon hade dött. Ja, gulla ligen!
 
Det är lätt att tänka tillbaka när man är drabbad på nytt. Nu i lördags var vi och hälsade på min mans mamma. Hon är snart 86 år och bor på ett fint demensboende i Umeå. Det är så bra på alla sätt och vis. Hon har bott där i ca 2 år för till slut så klarade hon sig inte hemma längre. Hon pratade mest med vår Elvis när vi var där. Det är bra att ha honom med oss för han fängslar henne. Djur väcker känslor hos gamla. Vi tittar också alltid i gamla fotoalbum när vi är hos henne. Det är inte mycket hon kommer ihåg men vi får i alla fall henne att prata. Och så har vi snittblommor med oss. Då blir hon så glad. Fina blommor uppskattas.
Maken har det så klart svårare än jag när vi far därifrån. Jag kom kanske mer till insikt om min mammas sjukdom än han hann göra. De hann inte träffas så länge. Och nu är han drabbad av sin mammas sjukdom. Mamma är alltid mamma. Så är det bara.
Men vi vill minnas hans mamma som hon var.
Det här fotot är taget i min stuga ute i Gavik, Höga Kusten. Hon var där i en vecka hos oss den gången. Det var innan hon blev drabbad av sin sjukdom.
Hennes systerdotter med make var också där och hälsade på just den där veckan. De kom susandes på sin motorcykel.
Ja, det var i Gavik det. Mitt älskade Gavik. Jag sålde det för att jag/vi ville ha ett ställe där vi kunde bo vid vatten året runt. I Gavik finns inga bofasta så jag skulle nog fått lappsjuka där. Men somrarna var helt underbara!
Stilleben i ett av rumsfönstren i stugan.
Underbara Gavik. Jag glömmer aldrig alla de fina dagar jag hade där.
 

Kommentarer

Postat av: Spanaren

Publicerad 2013-04-09 07:34:16

Gavik ... det lät bekant ... var ligger det?

Min mans mamma blev också dement. Dement och Alzheimer är visst inte samma vad jag har hört?!?!

Så oroliga de blir när sjukdomen tar tag i dem. Det vet att de glömmer men vill inte erkänna det osv. Plattor glöms på, telefonsamtal rings på natten osv.

När svärmor kom in på sitt boende så sa hon alltid att hon hade hört saker när man berättade det. Fastän det var omöjligt att hon hade hört det *ler*

Så fina ni är på alla bilder. Skönt också att de dina fick eller har fått komma på bra hem.

Ha en bra dag/kram

Ps Fin bild

Svar: Gavik ligger i Nora socken ute i Höga Kusten. Du kan ju titta på Vägbeskrivning på Eniro om du ha lust. Nej, åldersdemens och Alzheimers är inte samma sak. Ja, det är mycket stressande för de gamla i början av sjukdomen. Det kan inte vara lätt att känna sig så förvirrad. Och så försöker de skyla att de inte kommer ihåg. Ha det så jättefint idag! Själv ska jag snart gå ut i solen på en promenad med Elvis. Kram
Stintan

Postat av: wiolettan

Publicerad 2013-04-09 10:07:13

Fina bilder som säger så mycket. Roligt att få se dom.
Vården av gamla och dementa är så olika i olika delar av vårt land. Skulle önska att det överallt var som det du beskriver. Medkännande empatiska medmänniskor, i ordets rätta bemärkelser, som ser till och sköter om de gamla.
Jag har sett mycket av detta på nära håll. Så jobbigt att livet ska behöva vara så för många av våra äldre.
Och, vi vet inte själva hur vi får det. Kanske bra det.
Ha det fint.
Varm kram till dig.

Svar: Hej där! Ja, du har så rätt Vi har haft tur att våra gamla har kommit till bra ställen. Det är viktig, som du säger, att de som jobbar inom vården kan känna empati. Då blir de de änglar som vi en dag vill bli vårdade av. Men man kan ju alltid hoppas at man inte blir dement och att man ka bo hemma även om man blir riktigt gammal. Ja, kanske tur att vi inget vet. Ha en fin tisdag! Här skiner solen och vi ska snart gå ut, Elvis och jag. Kramar
Stintan

Postat av: Anonym

Publicerad 2013-04-10 07:36:19

Så passande att du skriver om det precis när jag varit och hälsat på min senil dementa mamma som fyller 90 år i juli. Det är verkligen en hemsk sjukdom och vi anhöriga mår jättedåligt av att se vår anhöriga i det tillståndet. Tråkigt att din mamma också drabbades av detta, då förstår du precis hur det känns. Bra skrivet av dig om demens.

Jag blir rörd till tårar av att se dina bilder och vad skönt att din mamma hade det så bra där hon bodde. Min mamma har det bra också än så länge men det ändras ständigt. Sån fin familj ni är och vad härlig bild på din mamma och dina fina söner.

Vilka fina minnen du bjuder på. Min mamma har varit senil länge och det har gått långsamt och det började lite redan då hon var 70 år. För det mesta brukar dom inte leva så länge när dom är dement. Jag blev verkligen rörd av detta inlägg och du skriver så fint och är så fin själv som skriver så här underbart om din mamma.

Stor varm kram till dig

Svar: Tack, snälla Malin för ditt inlägg! Ja, du ser. Nästan alla drabbas på något sätt. Du ska inte vara ledsen när du tänker på din mamma. Vet att det är svårt men som doktorn sa om min mamma: "Hon är lycklig i sin lilla värld." Du kan ju se vad jag svarade Skrivmoster. Många varma kramar till dig min vän ♥♥♥
Stintan

Postat av: wiper

Publicerad 2013-04-10 07:37:06

Det är jag som skrev kommentarern ovan men det står anonym så jag glömde fylla i mitt namn.

Malin wiper

Svar: Jag såg ju att det var du vännen :))
Stintan

Postat av: skrivmoster

Publicerad 2013-04-10 10:47:07

Så roligt att få se tant Elsa som jag minns så väl. Hon var lika fin som alltid. Jag kunde inte annat än skratta när hon frågade om vems begravn.kaffe det var. Trots allt så lever de nog i sin egen värld och verklighet. Värst är ju om man är medveten om sin sjukdom. Det kan nog vara stressande och sorgligt.

Kul att du berättade och bra information i början.

Dina söner är fina och jag förstår att det är härligt med dem på överkomligt avstånd och barnbarnen inte minst.

"Mamma är mamma" så är det. Min mamma tappade bort sig också och det var inte lätt när hon inte förstod. Inte för mig heller ...

Kram på dig "gamla" vän!
Mitt första möte med din mamma var när hon kom upp till oss i "sjuksköterskedräkt" och jag blev lite "rädd" p.g.a. hennes klädsel och undrande över vem hon kunde vara!! Din pappa kom ofta till oss här i norr. Det var roligt! Glömmer aldrig den stora ljusblå som han färdades i!!

Svar: Jag förstod att du skulle tycka att var roligt att se mamma och mina söner. :)
Mamma bröt lårbenshalsen och efter det så började demensen visa sig mer. Hon låg på golvet från kl. 9 p morgonen till 19.30 på kvällen innan de saknade henne. Då bodde hon i ett servicehus där de klarade mycket själva. När hon var på sjukhuset i Sundsvall och jag också var där så bad jag att få prata med doktorn. Han kom och mamma svamlade på och då blev jag ledsen och sa: "Vad är det för mening?" Han sa: "Hon är säkert lycklig i sin lilla värld." Det var en tröst för mig för då kunde jag se hennes sjukdom på ett helt annat sätt.

*skrattar* åt ditt första möte med mamma. Ja, klart att du blev litet rädd.
Roligt att du kommer ihåg att pappa hälsade på. Och så bra att han hade några att komma till när han reste norrut för resorna var säkert både tröttande och väldigt ensamma.
Solkram från mig
Stintan

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stintan

2010 köpte vi huset på Mon. Sedan oktober 2013 bor vi här permanent. Jag tycker om att sticka, virka och sy. Jag läser också mycket. Vi har fyra birmakatter och en hund. Jag är litet ojämn i mitt bloggande beroende på att jag ibland inte mår så bra. Jag har en whiplashskada och psoriasisartrit. Men man måste ju leva ändå. Livet går inte i repris.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela