Huset vid Ångermanälvens strand

Detta är Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!

Bröllopsdagen

Publicerad 2012-01-09 12:54:57 i Allmänt,



Vi hade bröllopsdag på Trettondagsaftonen. Det var den 5:e januari 2002 som vi gifte oss. Det är otroligt vad åren går! Eftersom jag var 55 år då och hade varit gift förut så var det ju inte läge att bära vitt. Jag hade svarta skor, svarta strumpor och en jättesnygg svart Busnelkjol. Till det hade jag sytt en guldtopp och en tunika bestånde av guldpaljetter. Jag tyckte att jag var så fin. Maken hade svart kostym och var stilig som bara den. Vi hade träffats ett halvår tidigare och vi tyckte inte att det var något att fundera på. Vi har inte ångrat oss. Fortfarande känns allt så bra.

.

 
Så känner jag mig varje dag jag får ha med honom.

Jag sa förut att vi har varit krassliga. Därför blev det litet tjall i ledningarna upp till chefen. Vi hade tänkt äta tjälknöl på dagen B, men hade glömt bort att sätta köttet i ugnen kvällen innan. Så det kan bli! Vi hade köttfärs i kylen så det fick bli biffar istället och i smeten hade vi oliver, soltorkade tomater och vitlök. Till det gjorde jag en sallad av rockolasallad, körsbärstomater, gul paprika och fetaost. Till detta åt vi klyftpotatis och drack några glas
rött vin. Det smakade bra det också.

När vi, sent omsider, kommit i säng så kom jag på att vi inte satt in köttet i ugnen nu heller. Ridå! Jag fick kliva upp och ta ut köttet ur ugnen och sedan sätta in det i ugnen på 100°. Efter det så somnade jag gott i förvissningen om att vi skulle få en pangmåltid på Trettondagen.



Det blev jättebra! Jag följde ett nytt recept på lagen och jag har aldrig gjort en godare knöl.



Tjälknöl, potatisgratäng, sallad och kantarellsås. Tänk, vad bra man har det!

Nu är vistelsen på mon slut för den här gången. Hej då huset! Vi kommer snart igen!

Tänd ett ljus i vintermörkret och njut av stillheten!

I ett soligt sinne är det alltid sommar

Bli världsförälder du också!

Publicerad 2012-01-07 20:14:39 i Allmänt,



Nu har vi varit här på mon sedan juldagen. Dagarna går fort. Vi har inte varit friska, som jag sagt tidigare. Det var en ordentlig förkylning som slog klorna i oss. Det värsta var väl att den tog om. Men nu känner vi oss ganska bra i alla fall. Fast vad är egentligen en förkylning att gnälla över? Det går ju över. Och visst har man en och annan krämpa, men vad är väl det? Tänk, så många människor här i Sverige och ute i världen som drabbas av sjukdomar för att de inte har mat för dagen och inget tak över huvudet. Jag tänker också på dem som drabbas av krig, stora katastrofer och trauman. Vi är förskonade här.

Nu i helgen har UNICEF haft trailers om att bli världsförälder. Jag har tänkt mycket på det denna helg och förut också. Men jag har inte gjort något åt det. Det enda jag gjort tidigare är att skicka pengar när det varit särskilda
insamlingar. Jag är också med och skickar pengar till Postkodlotteriet. En del av de pengarna går ju till bra saker men det känns ändå inte helt helhjärtat eftersom man kan vinna där också.

Som Världsförälder kämpar man vid de utsatta barnens sida varje dag, året runt. Man är med dem vid katastrofer och man är med dem när de behöver hjälp med de mest grundläggande behoven under sin uppväxt – hela vägen från mammas mage och ut i vuxenlivet. Ens engagemang gör skillnad!
Jag har bestämt mig. Jag ska ge mitt bidrag till de här barnen.

Mina fina fyra barnbarn, pojkarna ...

 

... och mina bonustjejer, makens barnbarn ...



... de har varit lyckligt lottade att komma till världen här i Sverige och att de är älskade av alla runt omkring dem och de inte saknar något.

Själv är jag också lyckligt lottad som får ha dem, mina barn, mina sonahustrur, min mans barn och hans sonhustru.

Jag känner mig också väldigt priviligerad över att jag har två hem att få vara i, en underbar man som älskar mig och att jag har så fina djur som jag har så stor glädje av. Mina vänner inte att förakta. Jag har allt som man kan önska sig och jag är tacksam varje dag jag får här i livet. Om mitt lilla bidrag kan hjälpa så kommer det att få mig att må ännu bättre.



Tänd ett ljus i vintermörkret och försök njuta av stillheten!

  Kram från mig. 

Midvinternattens köld är inte hård

Publicerad 2012-01-02 20:57:40 i Allmänt,




På söndag tredje advent hade vi varit här en kortis bara och satt upp stakar och stjärnor i fönstren. Vi hade varit nere i Sundsvall och firat lilla julafton med mina barn, eftersom vi inte skulle vara tillsammans på julen. Denna julafton spenderade vi tillsammans med makens barn och deras familjer i Ytterboda. Vi var 11 vuxna och två rara, små flickor. Vi hade en underbar dag och kväll.



Vi kom ner hit till mon på Juldagen igen. Det var så trevligt att mötas av ljusen ute på huset ... 



... och se ljusen i fönstren från stakar och stjärnor.



Vi skyndade oss att tända lyktan på bron. Den ska lysa natt och dag nu när vi är här.



Trots att vi ännu inte hunnit sadla in fönstren i köket så blev det fint. Vi fick staga upp ljusstaken. Men vad gör väl det? Det lyser så vackert. På bordet har vi ett foto av makens barnbarn.

På natten mot Annandagen drabbades vi av stormen Dagmar. Vi vaknade vid 3-tiden på natten av att det tjöt i skorstensventilen och att hela huset skakade. Det var otäckt. Jag tänkte hela tiden på den stora björken vid uthuset och hoppades innerligt att det inte skulle blåsa omkull och skada något. Men den stog kvar. Det var inga trän som hade brutits av och vi klarade oss från strömavbrott. Men det blåste väldigt hela dagen så vi var knappt utanför dörren.
 


Bilden är från förra vintern. Så här mycket snö har vi inte nu. Men björken är kvar. Vi ska nog ta ner den till våren.

Maken hade tänkt att han skulle börja sätta upp skivorna i köket. De ser ut som pärlspont, men det blev bara 6 stycken för han orkade bara inte. Han blev alldeles svettig. Han hade ju varit så förkyld och var inte riktigt bra än.



Kolla vilka snygga spiror han har!



Så här såg det ut från köksfönstret på Annandagen. Ljuset var verkligen anmärkningsvärt!

Den 28:e december så hade det lugnat ner sig ute. Dagmar hade dragit förbi. Det var märkligt att vi klarade oss från ströavbrott. Bara cirka en halv mil från oss var de utan ström i över 40 timmar. De hade ingen telefon heller. Men eftersom det här är ute på landet så har de säkert vedspis eller i alla fall en kamin så de inte har fått frysa. Men det har inte varit kallt, som tur är.



Solen lyser åter över mon och Ångermanälven.

Tyvärr så tog vår förkylning fart igen så vi fick lämna walk over till de gäster som vi skulle ha haft på Nyårsaftonen. Inget trevligt alls. Men vad gör man? Inte orkar man rusta för fest när man inte mår bra. Det förstod de också.

Men vi kände i alla fall att vi skulle äta gott och ha det mysigt i allt elände.



Jag dukade fint och så lagade vi maten tillsammans. Vi tog en meny från "Halv åtta hos mig" men struntade i desserten. Det fick bli frukt istället.

På nyårsdagens eftermiddag skjutsade jag maken till bussen för han måste hem för att göra en ögonbottensfotografering på sjukhuset. Så nu är det Elvis, Stintan, Clintan, Figge, Cody och jag som njuter av stillheten här.



På onsdag kommer maken tillbaka och på Trettondagsaftonen har vi bröllopsdag. När vi gifte oss för nio år sedan i Robertsfors kyrka så var det -34 grader ute. I år lär det bli bra mycket varmare. Skönt!



Måste ta ett kort av kyrkan i vinterskrud. Här är jag kyrkvärd.

Trettondagsaftonen firar vi egentligen för att det var då de Tre vise männen kom till Betlehem.



Gläns över sjö och strand







GOTT NYTT ÅR på er kära vänner!
Tag vara på varje minut av det nya året och gör något bra av det!

Kramar från mig





Om

Min profilbild

Stintan

2010 köpte vi huset på Mon. Sedan oktober 2013 bor vi här permanent. Jag tycker om att sticka, virka och sy. Jag läser också mycket. Vi har fyra birmakatter och en hund. Jag är litet ojämn i mitt bloggande beroende på att jag ibland inte mår så bra. Jag har en whiplashskada och psoriasisartrit. Men man måste ju leva ändå. Livet går inte i repris.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela